Kennel Millgrove's -

uppfödning av norfolkterrier

Jag planerar för en valpkull under sensommaren men efterfrågan är mycket stor och jag lägger ut info i den mån någon valp finns tillgänglig 

 

 

ATT LEVA MED EN NORFOLKTERRIER

Livet med en norfolkterrier kan vara händelserikt. De hänger gärna med på det mesta och många är de uppfödare som kan berätta om valpar som snabbt acklimatiserat sig i de  mest ovanliga miljöer.

Rasen har en behändig storlek och medförs enkelt i alla sammanhang. Viltspår (det finns champion), agility, freestyle, lydnad och jordfräs, rollerna är  många och "noffen" fyller dem alla.

Den välutvecklade sociala intelligensen gör sig alltid påmind, även om rasen precis som alla andra behöver miljötränas och fostras. En fast hand är inte fel, för även om storleken är liten är den "en demon för sin storlek", som det tidigare stod i rasstandarden. En "noffe" kan ta över i familjen om man inte är uppmärksam. Det gäller alltså att inta ledarposition och på köpet får man en härlig liten kompis  som verkligen förgyller tillvaron.

Rasen har många små egenheter för sig som är lätta att känna igen. "Lårsittning" är "noffens" speciella sätt att sitta - lite på sned på höften och ofta med det andra benet utsträckt. Att stå med ena frambenet upp i luften visar att hunden är på alerten, redo för vad det vara månde! Många "noffar" pratar och har allehanda ljud för sig; det gurglar och morrar och låter, ja, det finns sådana som t.o.m. jamar som en katt! Det är lätt att föra ett resonemang med en norfolkterrier, de svarar oftast och man kan tolka in det som bäst passar i svaret.

NORFOLKEN TILL VARDAGS

Lika uppskattad som en BIS-vinnare är den lilla rufsiga terriern som med liv och lust deltar i barnens lekar eller placerad framför TV:n följer alla djurprogram med största intresse.

Tillsammans med en norfolkterrier finns inga tråkiga stunder. De sprider trivsel omkring sig och hittar på hyss som det  är omöjligt att bli arg över. Det är så sant som det är sagt, att "noffarna " är som jordnötter, det räcker inte med en. Många är de norfolkägare som känner att de vill ha en till, när de väl fått "smak" för rasen. Oftast fungerar norfolken väl i grupp, men det förtjänar att återigen påpeka vikten av att visa vem som är flockens ledare.

ATT TÄNKA PÅ

Problem då? Inga kända rasbundna sjukdomar finns. Ansvarskännande uppfödare ögonlyser sina hundar för att kontrollera att katarakt inte förekommer och en del kontrollerar också hundarnas hjärtan.

Aptiten däremot, den får varje norfolkägare föra en livslång kamp emot. Matlusten är minst sagt strålande och allt anses ätbart. En så liten hund kräver inte mycket mat och förstår inte ägaren i tid hur lite som som krävs, kommer övervikten som ett brev på posten. Bantning är precis som för oss människor mycket svårare att klara av.

En terrierpäls är en trimpäls och man måste vara medveten om att kan/vill man inte själv lära sig trimma måste kontakt etableras med en duktig trimmare. Klippning är förbjuden, här gäller gammalt hedervärt handarbete. Tre trimningar om året är ett minimum, oftare om man vill ha en ständigt prydlig hund.

Hos en norfolk är intellektet rörligt och reaktionsförmågan snabb, vilket kan försätta den lilla hunden i farliga situationer. Allt för många norfolk har mött döden under en bil när de hastigt rusat iväg efter något intressant.

Norfolkterriern är inte en ras som man kan få till blind lydnad, det är helt emot deras självständiga natur. Att ha den lös fungerar utmärkt och inkallning tränas som med vilken ras som helst. Dock varnas för allt för stor frihet i närheten av trafikerade vägar. Tanke och handling är ett för en norfolkterrier!

NORFOLKTERRIERN I ETT NÖTSKAL

Sammanfattningsvis kan sägas att norfolkterriern är en härlig ras som förenar terrierns tuffa attityd med väl utvecklade sällskapshundstalanger. Man får aldrig glömma att det finns mycken egen vilja i den lilla kroppen och att ta den för en dvärghund är förödande. Tydliga regler, omväxlande liv och mycket gemenskap med familjen - då kommer "noffen" verkligen till sin rätt!