Kennel Millgrove's -

uppfödning av norfolkterrier

Jag planerar för en valpkull under sensommaren men efterfrågan är mycket stor och jag lägger ut info i den mån någon valp finns tillgänglig 

 

 

Blogg

Slutet är nära

 Så dramatiskt det lät nu då! Ja, veckorna har gått så snabbt så snabbt, valparna är redan sju veckor och nästa lördag flyttar liten herre nr 1. En vecka senare är det dags för nästa lilla gosse och så är det bara Rosie kvar. Och kvar ska hon också bli.

Hur det känns? Jo tack, ganska bra. Det fina vädret har gjort att denna kull varit extra enkel att ha. Mycket utevistelse har rastat av dem ordentligt och som min man sa i morse "Jag har inte blivit biten i tårna en enda gång!". Ett betyg så gott som något på att jag lyckats aktivera den lilla trion bra.

En period kunde jag utföra lite trädgårdsarbete samtidigt som valparna rullade omkring i gräset men det är det slut med nu. Böjer jag mig ner är de ofelbart där för att ge en hjälpande tass. Tömningen av en fontänbehållare tidigare i veckan hade gett upphov till en del mindre trevliga rester i gräset. Vilka pilade genast dit och rullade sig i det äckliga? Sonen som kom på besök en stund senare och gullade med valparna påpekade att de luktade lite skumt? Det kunde jag inte förneka.

Jag har minskat på mamma Lexies portioner, dels för att hon varit tjock och för att mjölkproduktionen ska avta i samma takt som valparna övergår till fast föda. De får nu fyra mål/dag, tre valpfoder och ett med yoghurt. De äter alltid men sällan hela portionen, mamma låter dem fortfarande dia och inget slår den menyn! 

På tisdag blir det resa till veterinär för besiktning, vaccinering och chipning. Sista avmaskningen hos oss sker idag, klorna klipptes i går. Packningen börjar ställas i ordning, pappersexercisen är påbörjad. Vi går helt enkelt in för landning. 

Hoppas någon haft nöje eller nytta av den blogg, som nu avslutas. Jag har försökt att på ett lite underhållande vis beskriva hur livet som uppfödare kan te sig. Vi gör alla på olika sätt, jag har efter många år mitt sätt att föda upp valpar. Det viktigaste av allt återstår, och där kan jag inte påverka. Att valparnas nya ägare tar väl hand om dem och vänder sig till mig om frågor skulle uppstå. Jag har gjort mitt, nu är det er tur! Mycket nöje!

 

 

 

Sex veckor!

 

Trots att utvecklingen går framåt i rask fart finns det inte så mycket att berätta. Valparna förfinar alla sina förmågor, blir stadigare, snabbare, spänstigare. Och därmed också, lätt att räkna ut, jobbigare...

Ännu är de inte i "värste-åldern" när vi alla bevakar våra tår och näsor, utan de är bara ljuvligt tillgivna och kontaktsökande. Det blir mycket "kravla på golvet och gulla med valpar", men det är värt varje stund. Dels för valparnas fostran och utveckling men precis lika mycket för min egen del. Trots alla dessa uppfödarår tycker jag det är lika underbart med varje ny kull.

Vi har utökat reviret med små trädgårdspromenader, men eftersom det alltid är någon i trion som hittar något extra intressant och släpar efter, kommer vi inte så långt.

Introduktion till övriga fyrbenta familjemedlemmar har påbörjats. Och det gick precis som jag trott. Mormor Nellie tog omedelbart avstånd, moster Katie sneglade förskräckt och sökte skydd i soffan, herr Cocker trampade omkring och visste inte var han skulle göra av sig. Den ende som med sin stora erfarenhet av valpar tog det lugnt var herr Tax. Han hälsade älskvärt, snusade runt på dem en stund, lät dem göra detsamma och bad sedan om att få gå i exil i vardagsrummet.

Kloklippet idag tror jag inte ens de märkte, de hade varit i farten extra länge och var såå trötta. De hängde som urvridna trasor över kanten på skålen när jag vägde dem. Rosie 1389 g, pojkarna 1499 resp. 1540 g. 

Helt jämförbart med Lexies förra kull.

På bilden nedan är det pojkarna till vänster och Rosie på högerkanten.

 

Härliga tider

Vädrets makter har verkligen varit på uppfödarens sida. Jo visst, det är varmt och valpar tål inte värme så bra men jag har turen att kunna erbjuda en sval och skuggig valphage ute. Och det gillar de verkligen.

Ur sin innehage kommer de inte, ännu så länge!, av egen kraft utan jag får lyfta dem. Men sedan kan de själva, fast de bara är fem veckor, tas sig nerför trappan som innebär tre trappsteg och ut i friheten. Ja, den är ganska begränsad men de är  helt nöjda. Mamma Lexie är med dem och jag håller koll genom köksfönstret. De har ännu inte listat ut varifrån mattes röst kommer när jag lutar mig ut och pratar med dem. :)

När de blir trötta, och de blir de ganska fort, de är små ännu, så går de till trappan och försöker klättra upp, vilket de ännu inte klarar. De har en bur ute att sova i och det gör de ibland men helst vill de in. De är de första valpar jag haft som gnäller för att komma in i sin hage, andrar tjatar för att komma ut.

Idag har jag klippt deras klor, passade på när de var trötta och då var det inga protester. Avmaskningen var inte populär! Jag  hoppade över vägningen, de äter bra och växer som de ska, jag väntar tills de är sex veckor.

Första valpköparen har varit på besök och mottogs med entusiasm. Hon överlämnade valet av valp till mig för hur skulle man kunna välja någon framför den andre när alla är så makalöst söta och góa. De är som alla noffevalpar, okomplicerade och lättsamma.

 

 

 

 

 

 

Framsteg

 

Det gör valparna varje dag nu. Det är som med vårens och sommarens ankomst, man hinner helt enkelt inte med.

Idag har det varit vägning och kloklipp, enligt rutin. Det senare tar allt längre tid, valparna har upptäckt att de har en egen vilja och den är inte att få klorna klippta. De gör vad jag kallar aktivt motstånd, slingrar och vrider sig, men det brukar gå över när de  gjort det några gånger till.

Ibland hörs de allra gulligaste små skall från valphagen, de har börjat leka med varandra och även om de är lite "obalanserade" ännu så kan de i alla fall bitas. Skönt så länge inga tänder tittat fram!

Dagens stora händelse var annars att få komma ut. Jag har gjort en utehage i anknytning till där valphagen är, så att de så småningom själva kan gå ut när dörren står öppen. Men än så länge bärs de ut och övervakas noga av både matte och sin mamma. Jag är rätt sjåpig när det gäller att ha små valpar ute, vågar inte lämna dem ensamma. Kanske överdriver jag men med gladorna seglande över gården vill jag att valpar är under bevakning utomhus.

Som alltid när valpar kommer ut första gången tyckte de att världen var väldigt stor. De blir så stillsamma och sitter alldeles blickstilla innan de vågar se sig om. Och jag vet att tiden när jag får jaga runt efter dem i trädgården inte är alls långt borta, så jag njuter så länge de håller sig inom räckhåll.

Denna vecka har de serverats mat en gång per dag och även om aptiten inte är så imponerande har de varit matintresserade från första stund. Fr.o.m. måndag serveras de mat morgon och kväll och mamma Lexies portioner krymper. Om två veckor ska de vara avvanda.

Här kommer några bilder från allra första gången på gräsmattan.

 

Ny adress

 

Det har valparna fått idag, i och med att de flyttat in i en etta på första våning med mjölkbar och tillgång till trädgård. Liite gnäll hördes men de fann sig snart till rätta.

Jag har fodrat Lexie ganska rejält sedan hon "kom på fötter" efter den svåra magsjukan vilket lett till att hon bär på en viss rondör. Ovanligt för henne som annars alltid är slank. Men det har också satt sina runda spår på valparna som kanske med ett objektivt öga är aaningen tjocka. Till följd av det har de inte kommit upp på benen men jag såg att en av hanarna var på god väg i morse så det kommer sig.

Bästa födelsedagspresenten för mig i torsdags var att komma in till valparna på morgonen och mötas av en liten skog av viftande svansar.  Det var första gången men man kunde trott att de tränat länge för jag har sällan skådat en sådan fart som de små svansarna hade.

Invägning i morse visade på vikterna för tiken 842 g, de små herrarna 876 resp. 884 g. Klorna är klippta för andra gången, denna gång under små protester. I morgon är det dags för första målet mat, det blir kalvfärs uppblött i ljummet vatten, så får vi se om det är något de gillar. Och så är det dags för det ofrånkomliga och inte populära - avmaskning. 

Men än så länge är de helt nöjda med att bara "softa"!

 

                                  

På G

Det är de små nu, när ögonen öppnats och de snart kan få kontakt med omvärlden. Än så länge är det äta-sova som gäller och vi har inte kommit till stadiet när svansarna viftar för första gången. Men långt borta är det inte.

Lexie är fortsatt lugn och stabil. Hon njuter av sina  små  trädgårdspromenader, snokar runt i rabatterna, tar en vända ut i ridbanan, rullar sig med stor njutning i gräset och tillåter sig t.o.m. att delta lite i det allmänna hundlivet i köket. Men så slår henne tanken - valparna! Raskt upp för trappan och då ska matte genast vara där och öppna dörren så hon kan komma in och kolla att allt är under kontroll.

Jag har fått göra en liten ommöblering i valplådan, halva är nu täckt av tidningar och den andra halvan av pläd. Då kan alla parter välja efter tycke och smak, eller kanske allra mest efter kroppstemperatur. 

Första kloklippet är också avklarat, när klorna fastnar i pläden är det dags. Så klart var det ingen som protesterade, det är de ännu för små för.

En vecka till så flyttar hela gänget ner till valphage och mängder av nya saker kommer att introduceras i valparnas liv. Inte alla kommer att uppskattas...

 

 

 

 

Nu njuter vi!

Det gör vi verkligen! Lexie är frisk och pigg, mjölk produceras i god mängd, valparna växer och mår bra. Då mår också uppfödaren bra, kan jag säga.

Efter mat varannan timma till var fjärde timma har vi nu landat på  fyra gånger om dagen och det har visat sig räcka bra. Kl sex väcker klockan och då är det rastning och mat som gäller och så fortsätter det till sena kvällen. De flesta uppfödare anser att man ska ha rejält varmt hos valparna, jag har varit lite mer restriktiv med det. Men med den här kullen och de bekymmer vi haft har jag "eldat på" ordentligt. Det uppskattas inte av Lexie som är ganska tjockpälsad. Jag har dragit ner lite på temperaturen men när hon kommer ut vill hon gärna gräva sig ett svalkande hål i rabatterna, om nu inte matten är där och sätter stopp.

Allt utvecklas alltså helt normalt. En vecka till och ögonen öppnas. Något att se fram emot!

 

Äntligen!

 

 

Det har dröjt med uppdatering denna gång och det har sina orsaker.

Lexie valpade planenligt tidigt lördag morgon, en okomplicerad valpning, helt efter regelboken. Att Lexie kräktes då och då oroade mig inte, det gör tikar ofta under valpningen.

Men efter ett tag anade jag att detta var något annat. Och snart förstod jag, att hon drabbats av den magsjuka som redan två av våra hundar gått igenom,en elak sort med kaskader i båda ändar.

Stackars Lexie! Och det har varit några svåra dagar. Till varje pris måste hon få i sig någon föda för att kunna producera mjölk. Men tänk er själva, att någon sticker fram en tallrik med mat, när ni är mitt i värsta magsjukan. Via veterinär fick jag tillgång till högenergifoder i pastaform som jag kunde lägga in i munnen och som hon oftast fick behålla. Och så vatten, vatten, vatten.

Och Lexie själv då? Ja, hon är den klippa hon är. Lugn och trygg har hon skött sina valpar, helt exemplariskt, de är blanka och runda och tysta, allt goda tecken på välmående. Ingen har gått ner i vikt, de utvecklas precis som de ska.

När Lexie i morse for ut ur huset med ett rytande när hon såg hundarna på andra sidan staketet och sedan lade av en HÖG, ja då fylldes mattes hjärta av lättnad. Vi fixade detta också!

I valplådan ligger nu tre stycken fina valpar, alla röda. Mera bilder kommer.

 

Lite oro

De två senaste dagarna har Lexie inte sett ut att må riktigt bra, hon har dragit sig undan och, mest oroväckande, inte velat äta. Förhör igår kväll med ansvarig matutfodrare Husse gav informationen att "ja, han hade nog sett Nellie äta ur Lexies skål".  När Lexie inte ens gick fram till matskålen i morse gick matte igång.

Vad ska jag hitta på att ge henne? Kylskåp och frys gicks igenom. Kanske skulle lättäten yoghurt smaka? Nej, sa Lexie. Archies belöningspasta ur tub då? Nej, sa Lexie. Rostat bröd? Nej, blev svaret. En bit ost kanske? Eller skulle jag steka pannkakor? Det kan ingen hund motstå.

Men så sansade jag mig, tog med Lexie på vanliga morgonrundan för att kunna konstatera att hon var lika framåt och glad som vanligt. Hemma igen serverades hon uppblött torrfoder blandat med kalvfärs, och se!, det slank lätt ner. Nu får Lexie mat tre gånger per dag så det blev samma meny vid lunchtid och det åt hon med god aptit. Nu hade jag sjåpat mig igen.

Efter intagen lunch ville Lexie sitta i knäet och jag lyfte försiktig upp henne, hon är rund som en fotboll nu. Vi hade vår lilla mysstund och jag kände att det var full fart i magen, det sparkade åt alla håll. Också lugnande tecken för en visserligen mycket erfaren men ändå ibland onödigt orolig uppfödare.

Ingen valpning före torsdag har jag sagt ifrån och hon har ännu inte börjat leta efter lämpligt bo så det känns lugnt. I morgon inreds det kommande valprummet och jag känner mig väl förberedd.

Små förberedelser

Ja, det har jag börjat med. Dvs. jag har tagit fram valplådan, skurat den med hett vatten och såpa och ställt den i solen att torka. När den är ordentligt torr bär jag upp den till TV-rummet där valpningar äger rum och ställer den på lut. Det är lite onödigt tidigt att dra igång all övrig möblering  men till helgen så.

Jag vill vara väl förberedd, inget praktiskt problem ska kunna uppstå när det blir skarpt läge. Bilen förbereds i god tid för att snabbt kunna frakta tik och ev. valpar till veterinär om något allvarligt inträffar. Telefonnummer till veterinärer och kliniker och deras öppettider finns självklart på plats.

Jag har blivit coolare med åren men vissa grundläggande förberedelser släpper jag inte.

Lexie själv då? Hon är fortfarande lika tillbakadragen och jag som brukar säga att "dräktiga tikar får man skämma bort" har inte så lätt att skämma bort för hon håller sig på inget sätt framme. Men två saker är av vikt för henne och det försöker jag alltid uppfylla. 1. Att få ligga i mitt knä när helst hon vill, oberoende av vem som redan är på plats. Kan den (läs Nellie) inte  uppföra sig åker vederbörande ner på golvet och Lexie får eget majestät. 2. Varje gång vi möts ska jag böja mig ner och berätta för henne hur fin hon är. Lite klapp och gos och så är det bra.

Jag kan tycka att hennes krav är  mycket modesta.

Aptit: god   Format: rund  Humör: stillsam men glad

Lugna gatan

Rubriken säger allt. Lexie blir säkert tjockare för varje dag som går men nu när jag ser henne dagligen märker jag det inte lika mycket. Hon är som jag skrivit förut, inbunden och faktiskt lite tråkig. Men hon har koll. Sätter jag mig ner är hon genast där och att hennes barska mamma redan sitter i knäet och är minst sagt avvisande bekymrar inte Lexie. Hon ska sitta i knäet och hon kräver klapp och gos. Slutar jag går hon genast ner och lägger sig i en egen fåtölj.

I vanliga fall brukar det bara vara sista veckan innan nedkomst som tikarna går på egna  promenader, eftersom deras tempo då är långsamt p.g.a. den stora magen.

Nu blev det så att Lexie fick en "tröst"-promenad när vi varit borta några dagar och sedan har det fortsatt så. Hon och jag, det känns bra och ger mer frihet för henne. Promenader piggar upp henne väsentligt, då syns inte ett spår av deppighet.

Allt utvecklas helt normalt, bara att luta sig tillbaka och låta tiden ha sin gång.

Sent inlägg

Jag lovade uppdatering varje vecka men ränner  man på semester blir det dåligt med det. Resan till Öland var planerad sedan länge och tanken har varit att alla tre noffarna skulle följa med. Men när det visade sig att Lexie är dräktig ville jag inte ta med henne på en såpass ansträngande tur. Så hon har tillbringat några dagar hemma med bara husse och taxen. 

Det har gått tre dagar sedan jag såg henne men omfånget har tydligt ökat bara på den tiden. Hon tog emot oss med viss entusiasm men efter en stunds gos i knäet återgick hon till sin vanliga inbundna och lätt deprimerade stil. Om jag inte visste hur hon väl hon trivs med att vara mamma skulle jag ha dåligt samvete. Dessa hormoner som ställer till det!

Inga förändringar sker förrän i nästa vecka då matransonen ökas. I morgon ska hon och jag ta en alldeles egen promenad där hon helt får bestämma båda takt och vägval. Som liten kompensation för att hon missade Ölandsresan.

Allt går sin gilla gång alltså. 

 

Glada besked

Jag var nog egentligen ganska övertygad, i alla fall kan jag säga så nu, i efterhand.

Men det känns inte helt säkert förrän jag ser det på ultraljudsskärmen. Tre foster gick att se och även om det inte är helt säkert att det inte är fler så tycker jag att det nästan alltid stämmer.

Att jag kan säga att jag visste att Lexie är dräktig beror inte på att jag är synsk utan att hon blir mycket förändrad när hon är dräktig. Dyster, inåtvänd och denna gång dessutom påfallande grinig. Hon har alltid haft ett horn i sidan till Archie, vår jaktcocker, men nu är han extra avskydd. Kommer han för nära gör hon riktiga utfall, han blir alldeles förskräckt. Detta är så olikt Lexie att vem som helst skulle förstå att det är något särskilt med henne.

Fem veckor kvar till valpning och det blir en ganska händelselös tid om allt går som det ska. Ännu så länge är Lexie, förutom sitt dåliga humör då, helt opåverkad av dräktigheten. Promenader och aktiviteter precis som vanligt.

Här nedan Västervångs Ruff, pappa till de blivande valparna.